Vad har du lärt dig om dig själv?
»Att man växer med uppgiften. Om jag inte vågar kasta mig ut över stupet och tro att vingarna bär, kommer jag ingenvart i min chefsroll. Jag kommer att slå mig ibland, men oftast går det bra.«

Har du förändrats som person?
»Jag vet att makt alltid korrumperar, men jag hoppas och tror att jag är samma gamla vanliga Wanja. Jag fick tidigt ett gott råd från Marit Paulsen. Hon sa: 'Får du en sådan position är du ingen vanlig människa längre. Vad du än gör, se till att du skaffar dig bra speglar.' Det har jag försökt tänka på.«

När var du nära att avgå?
»Frågan fanns på bordet i samband med mediedrevet. Mina ledaregen­skaper har aldrig prövats som då. Men jag frågade vår styrelse 'om ni låter mig gå nu, vem står i tur nästa gång det kommer ett mediedrev?'«

Fick du en annan människosyn efter krisen?
»Jag har alltid trott gott om andra. Men det fick sig nog en törn. Jag tror inte att människor gör saker för att luras, men även de som du känner tillit till kan ibland låtsas att de kan mer än vad de gör. Och även människor som jag gillar kan ha en annan bevekelsegrund än jag. Girighet till exempel.«

Många kvinnliga ledare som blivit utsatta för ett drev har fått gå. Vad skiljer dig från dem?
»Jag är övertygad om att jag alltid gör så gott jag kan. Jag har en inre trygghet i det. Då behöver jag inte skämmas när något går fel, eftersom jag vet att jag gjort mitt yttersta. Med det menar jag inte att allt jag gör är bra.«

Är du aldrig rädd för att bli avslöjad som en bluff?
»Jo, så där tänkte jag väldigt länge. När jag blev ombudsman på 1980-talet och även som vice ordförande på 90-talet fanns de tankarna. Men som LO-ordförande har jag landat i min chefsroll. Jag känner inte att jag är 'den utvalda', men jag har tillräcklig kompetens och styrka för att klara jobbet.«

 
Vad ska man göra åt bluffkänslorna?
»Jag tror att de ofta försvinner med åren. När du kan vila tryggt i att du har den erfarenhet du behöver sjunker den känslan undan. Men våga prata med någon, sök stöd hos en kollega.«

Under din tid som LO-ordförande har medlemsantalet minskat med nästan en halv miljon. Ser du det som ett misslyckande?
»Jag känner frustration över att vi inte såg utvecklingen i tid. Fackanslutningen låg på topp i slutet av 90-talet. Jag ångrar att jag inte slog larm tidigare.«

Har du känt dig lockad att bli partiledare för Socialdemokraterna?
»Aldrig!«

Men ditt namn har varit på tapeten?
»Jag fanns ju med i utkanten när Göran Persson skulle lämna.«

Har du aldrig varit frestad - det är ju den finaste ledarrollen inom socialdemokratin?
»Jag har aldrig strävat efter den finaste rollen. Den enda gången jag har känt att det var kul att ta en avgörande ledarroll var som ord­förande för LO. Socialdemokraterna må ha många väljare, men LO har totalt 1,5 miljoner medlemmar. Det ger mycket kraft att påverka.«

Du verkar trivas med att ta strid. Vaknar du upp på morgnarna och är arg?
»Jag har aldrig varit rädd för att ta konflikter. Den som är rädd för att strida kommer aldrig att kunna nå en kompromiss. Om man är rädd står man ju bara kvar i sitt hörn.«

När du blev ordförande för LO år 2000 sa du att facket skulle »bli uppkäftigare med en tjej ­vid ­rodret«. Blev det så?
»Haha, ja, jag har i alla fall försökt. Men att vara uppkäftig är inte att alltid dundra. Det är att våga ta strid, ifrågasätta och aldrig ge upp. Och att fortsätta kämpa om man tror på något.«